Var och såg kalle linds show "en man med ett skägg" i går på victoria teatern i går, mest för att jag tycker att hans blogg ( här till vänster) är helt fantastisk. Ingen annanstans kan du hitta en lika välskriven underhållning som där. Kalle skriver snyggt, smart och ironiskt om framförallt gubbar i underhållningshistorien och du lär dig massor av onödig med underhållande fakta om gubbar som du i många fall knappt visste fanns.
Hur var hans show då? nja...kanske inte lika bra. Jag har nämnt här på bloggen att jag sett kalle live, då som ståuppare och även om det då var helt ok så var det väl inte direkt så att man kiknade av skratt. Det är väl kanske inte meningen heller. Showen i går såg kalle mer som terapi över sina nojjor och stundtals kändes det faktiskt väldigt mycket så...kalle malde på rätt osammanhängande, glömde vissa skämt och verkade ganska så förvirrad och skrämd över att stå på scenen. Många av hans anekdoter och historier kommer så mycket bättre fram i skriven form än live tyvärr. Jag rekommenderar starkt att ni läser hans blogg, men att se hans show känns lite onödigt faktiskt.
Men då vill jag faktiskt inte helt och hållet skylla på kalle. Problemet tycker jag ligger lite i konceptet också. Showen var en så kallad "picknick teater" ett fenomen som innebär att publiken själva får ta med sig mat och dryck att förtära under tiden. Jag vet inte om det här är ett malmö fenomen, men jag tycker faktiskt att "gå på teaaatern" är ganska så prettigt i sig.
Inte blir det bättre att de flesta i publiken i varierande ålder, ikläder sig kulturuniformen med modsfrisyrer kulturbrillor,färggränna klänningar, converse pjucks och palestina sjalar. På borden plockar nästan alla upp unisont kexpaket, rödvinsflaskor, dessertostar och vindruvor.
I kontrast till detta sitter jag och brorsan och trycker i oss ett par folköl och lite jordnötter från fiket.
Visst, ett glas rödvin skulle väl inte ha suttit helt fel, men jag stör mig ändå på konceptet. Det hela får en sån pretentiös stämpel att man inte bara för folkölen känner sig väldigt felplacerad. Rent ut sagt, jag är inte så mycket för det som man gärna kring möllans finkultur elit gärna frossar i. Det vil säga, svåra ryska filmer, noa noa och tjallamalla kläder, fransk electropop, svensk indiepop, modern konst bestående av utspilld mjölk och avbrutna tändstickor och allt sånt där är rätt trist och ganska fjantigt. Tror inte på allvar att folk gillar allt sånt, tror det mest handlar om att man fått lära sig att så ska du tycka och det här ska du gilla och det här ska du ha på dig för att passa in, och när prettigt blir folkligt och mer vanligt än de vanliga. Då är det trist.
För att återvända till showen, så tror jag folket där kom dit med intentionen att det skulle vara mysigt, och att alla skulle sitta och där och trängas kring de småborden men ett glasrödtjut en ena handen och ett gorgonzolakex i det andra och få sig ett gott skratt. Problemet är ju att alla inte fattar de nyanser som kalle bjöd på. Kalle var nämligen väldigt allvarlig, med några skämt imellanåt. Inte tvärtom. Att jag då precis framför mig hade en ung tjej med ett glas rött i näven lyckades total förstöra stämningen genom att som en mygga surrar nervöst skratta sig igenom hela showen, även när resten av publiken var knäpptyst.
Är det inte märkligt att folk på nåt sätt förbereder sig på att nu ska jag ha kul och då tror man att man måste skratta för att på nåt sätt uppnå någon slags självuppfyllande profetia om att nu ska jag hade det roligt? påminner mig om en vansinnig övning vi hade på jobbet för något år sedan som gick ut på att man skulle skratta helt utan anledning, bara för den läkande effekten av skrattet. Det är nog det mest störda jag har sett och upplevt, och kvällens skrattade unga dam var nästan lika irriterande.
Men kalle är bra, synd bara att han drar till sig en sådan cp publik bara.
