vad är problemet?

Usch vad är less på all snö som vräker nu, kan det inte bli vår nu för en gång skull!
dessutom har jag blivit rejält förskyld och dras med en irriterande hosta som gör livet som mest surt under nätterna.

Förskylningen och snön har gjort mig extra känslig och irriterad. Här är en lista över vad som gör mig mest förbannad just nu:

1. Rulltrappor

Vad är det för fel på folk? I min värld använder man rulltrappor som fortskaffningsmedel, det vill säga man går i rulltrappan. Om man inte är handikappad eller pensionär så ser jag ingen anledning att man står och såsar i rulltrappan och gör det omöjligt för folk att ta sig förbi. Sjukt irriterande.

2. Håll till höger i gångfilen!

Om du vet med dig att du går långsamt eller om du bara har ovanligt korta ben, håll för guds skull till höger på trotoaren så att folk kan ta sig förbi på vänster. Finns knappt något värre än att behöva krypgå i karavan efter slöa människor som verkar ha all tid i världen.

3. Låt folk gå av publika transportmedel innan du försöker klämma dig på.

ja, jag vet att det är trångt och stressigt och att tågen är ruggigt försenade nu förtiden, men att försöka pressa sig på tåget utan att låta folk som redan är på tåget kliva av sjukt irriterande. Jag har god lust att knuffa ner varenda människa som står och blockerar vägen när jag ta mig av.

4. Skotta och salta/sanda, ska det vara så svårt?

Helt galet att snö ska ställa till så stora problem nere i skåne. Jag som är för Norrland är faktiskt förvånad över att man inte har tillgång till maskiner som kan ploga och sanda vägar och gångvägar här nere. Bilar får köra rally genom stan i egna uppkörda spår och folk halkar och bryter lårbenshalsar. Ett problem som inte existerar norr om gävle blir kaos söder från stockholm och söderut.

huvudet på spåret

Snön yr utan för fönstret och i soffan hyggar jag mig denna fredagskväll med en flarra rött, lite deli-inköpt mat, lite mörk chocklad och kaffe. Mysigt skulle jag påstå att det är, ensamt kanske någon annan menar, men strunt i det. En timma med det gammelklassiska programmet "på spåret" fick mig på rätt humör, jag vet att jag varit dålig på att skriva här men jag har har liksom inte haft någon ork. Konstigt nog kan man tycka, för ämnen att skriva om har det verkligen inte varit någon brist på. Men på något sätt har den genialiska idéen kvällen innan verkat lite små fånig dagen efter.

Nåja, åter till mys programmet "på spåret". Vilken utmärkt kväll det var för mig att känna mig duktig! Första resan var min gamla hemstad Kiruna, för att sen glida över till Amman, där jag förlustade mig ett halvår i slutet på 90-talet. förlustade och förlustade, det kanske var att ta i, inga pengar hade jag och ganska lite fanns att göra, men oavsett var det ett minne jag kommer bära med mig hela livet. Givetvis satte jag 10 p på båda resorna och hade alla rätt på följdfrågorna, som med mina ögon sett, var ovanligt enkla, men visst, så kanske det inte är för alla :)

Lustigt nog knep jag även årtals frågan väldigt tidigt (1978) och hade alla rätt på musikfrågorna, förutom vem som var den danska artist som först framförde "tusen bitar" det hade jag faktiskt inte susning vem det var. Danskar är väl kanske inte heller kända för att komma med mycket kvalité när det gäller musik direkt.

I vilket fall som helst, förutom min egen oerhört imponerande kunskap i kvällens ämen så blev jag själv djupt imponerad av Maia Hirasawas versioner av både Elton Johns "rocket man" ( en av mina mindre kända favoriter) och David Bowies"starman" (också en helt fantastisk låt) lyssna här

Att hon dessutom gjorde om den mediokra danska låten " tusen bitar" i en helt underbar version gör inte saken sämre. Verkligen bra!

Så jag rekommenderar starkt att ni tar klickar in och lyssnar på dem, de är de värda.

Ja, det var min fredagkväll i alla fall, nu har jag fått upp ångan lite, så var inte förvånade om det kommer flera inlägg inom en snar framtid.

ha det så gott så länge.

too much sushi?

Jag kör ju på den här warrior grejen, som ni säket vet innebär att man äter lite under dagen och ett större mål på kvällen...

funkar ju riktigt bra för mig i alla fall, men det här innebär ju att man är sådär lite småhungrig under dagen ( bra) och riktigt hungrig fram emot kvällen.

I går så var jag riktigt hungrig och pallade jag inte fixa någon mat så på väg hem från jobbet så steppade jag in på ett sushi ställe som jag tycker är helt ok.

När jag gluttade i menyn och läste att de både hade 8,12,16,20 och 24 bitar så fick jag i ett litet infall av hybris för mig att jag skulle smälla till med 20 bitar.

När jag beställer det så frågar kvinnan mig detta:

"För hur många människor är det till?"

lite smått panikslaget svarar jag att det är för 2 personer ( man vill ju inte uppfattas som ett flusko/matvrak)

Av någon anledning så blev det hela något dyrare ( antagligen för att det nu blev dubbelt av både soja, wasabi och bestick och askar...

snopet så betalade jag för hela kalaset och tog mig hemåt för att själv naturligtvis smälla i mig alltihopa.

Hade jag bara sagt att det var för en person så hade jag nog inte haft så mycket problem med det, men när jag satt där och sneglade på den dubbla uppsättningen av allt så kunde jag inte annat än att skämmas lite...

gott var det i alla fall :)

Den hypade vampyren

I tider då vampyrer är de hetaste i media, ja jag syftar på tonårs chickflick filmerna "twilight" & new moon ( har ej sett någon av dem, men verkar skitdåligt) och "true blood" ( har definitivt sett och det är skitbra) och filmversionen av John Ajvinde Lindkvists "låt den rätte komma in" ( boken suverän, filmen helt ok) så kan jag inte låta bli att förundras över Karin Winthers utseende.
I och för sig är hon otroligt vacker, men hela hennes uppenbarelse fullkomligt andas av cool mystisism och märkvärdig lillgammelhet. Hon är ung men skulle kunna vara en sådär 120 år egentligen. Titta bara på de stora ögonen, den bleka huden, de röda läpparna och tillstymelsen till vassa hörntänder.

Är hon inte den perfekta svenska vampyren? jag gillar det.

I landet där det flödar av mjölk och honung

Är inte så mycket för efterrätter, är ingen gottegris på det viset att jag gillar sötsaker. Har alltid gillat mat mer, mycket mat. Sen har jag i och för sig en fablaisse för andra saker som är onyttigt. Älskar chips nästan mer än någonting annat. Mat som är friterat, stekt i mycket smör och med massor av grädde njuter jag verkligen av.

Nyligen har jag dock blivit väldigt förtjust av en liten enkel efterrätt som är helt underbar och som jag känner att jag måste dela med mig av. Den består endast av fil och honung.

Här är receptet:

Ta fram en lämplig serveringsskål ( gärna ett martiniglas för att göra det hela lite mer lyxigt)
Häll upp fjällfil ( viktigt att det verkligen är fjällfil och ingen annan sörja) nästan hela vägen upp till kanten.
Sprinkla över flytande honung i valfri mängd.
Ta fram en tesked, sätt dig ner och njut.

Helt fantastiskt gott, och inte så onyttigt heller. Att den sen slår de flesta efterrätterna ganska hårt på fingrarna är något som är helt säkert.

Prova så får ni se!

kanske den tyngsta låten just nu

kan det bli fetare än så här?

Jag har inte skägg för att jag tycker det är snyggt, mer för att ansiktet är fult" - en liten recension av en man med ett skägg - the show

Var och såg kalle linds show "en man med ett skägg" i går på victoria teatern i går, mest för att jag tycker att hans blogg ( här till vänster) är helt fantastisk. Ingen annanstans kan du hitta en lika välskriven underhållning som där. Kalle skriver snyggt, smart och ironiskt om framförallt gubbar i underhållningshistorien och du lär dig massor av onödig med underhållande fakta om gubbar som du i många fall knappt visste fanns.

Hur var hans show då? nja...kanske inte lika bra. Jag har nämnt här på bloggen att jag sett kalle live, då som ståuppare och även om det då var helt ok så var det väl inte direkt så att man kiknade av skratt. Det är väl kanske inte meningen heller. Showen i går såg kalle mer som terapi över sina nojjor och stundtals kändes det faktiskt väldigt mycket så...kalle malde på rätt osammanhängande, glömde vissa skämt och verkade ganska så förvirrad och skrämd över att stå på scenen. Många av hans anekdoter och historier kommer så mycket bättre fram i skriven form än live tyvärr. Jag rekommenderar starkt att ni läser hans blogg, men att se hans show känns lite onödigt faktiskt.

Men då vill jag faktiskt inte helt och hållet skylla på kalle. Problemet tycker jag ligger lite i konceptet också. Showen var en så kallad "picknick teater" ett fenomen som innebär att publiken själva får ta med sig mat och dryck att förtära under tiden. Jag vet inte om det här är ett malmö fenomen, men jag tycker faktiskt att "gå på teaaatern" är ganska så prettigt i sig.

Inte blir det bättre att de flesta i publiken i varierande ålder, ikläder sig kulturuniformen med modsfrisyrer kulturbrillor,färggränna klänningar, converse pjucks och palestina sjalar. På borden plockar nästan alla upp unisont kexpaket, rödvinsflaskor, dessertostar och vindruvor.
I kontrast till detta sitter jag och brorsan och trycker i oss ett par folköl och lite jordnötter från fiket.

Visst, ett glas rödvin skulle väl inte ha suttit helt fel, men jag stör mig ändå på konceptet. Det hela får en sån pretentiös stämpel att man inte bara för folkölen känner sig väldigt felplacerad. Rent ut sagt, jag är inte så mycket för det som man gärna kring möllans finkultur elit gärna frossar i. Det vil säga, svåra ryska filmer, noa noa och tjallamalla kläder, fransk electropop, svensk indiepop, modern konst bestående av utspilld mjölk och avbrutna tändstickor och allt sånt där är rätt trist och ganska fjantigt. Tror inte på allvar att folk gillar allt sånt, tror det mest handlar om att man fått lära sig att så ska du tycka och det här ska du gilla och det här ska du ha på dig för att passa in, och när prettigt blir folkligt och mer vanligt än de vanliga. Då är det trist.

För att återvända till showen, så tror jag folket där kom dit med intentionen att det skulle vara mysigt, och att alla skulle sitta och där och trängas kring de småborden men ett glasrödtjut en ena handen och ett gorgonzolakex i det andra och få sig ett gott skratt. Problemet är ju att alla inte fattar de nyanser som kalle bjöd på. Kalle var nämligen väldigt allvarlig, med några skämt imellanåt. Inte tvärtom. Att jag då precis framför mig hade en ung tjej med ett glas rött i näven lyckades total förstöra stämningen genom att som en mygga surrar nervöst skratta sig igenom hela showen, även när resten av publiken var knäpptyst.

Är det inte märkligt att folk på nåt sätt förbereder sig på att nu ska jag ha kul och då tror man att man måste skratta för att på nåt sätt uppnå någon slags självuppfyllande profetia om att nu ska jag hade det roligt? påminner mig om en vansinnig övning vi hade på jobbet för något år sedan som gick ut på att man skulle skratta helt utan anledning, bara för den läkande effekten av skrattet. Det är nog det mest störda jag har sett och upplevt, och kvällens skrattade unga dam var nästan lika irriterande.

Men kalle är bra, synd bara att han drar till sig en sådan cp publik bara.

andres lokko har rätt

för en gång skull får jag väl hålla med Andres Lokko. Det här är fanimej en riktigt bra poplåt

folk det måste vara nåt fel på ( del 2)

Här kommer en uppdatering av 4 nya personer som det allvarligt måste vara nåt fel på. Jag ger er en namn och bild, vet ni inte vilka det är så googla dem och se om ni håller med mig eller inte.

1. Jimmie Åkesson
2. Pia Kjeersgaard
3. Laura Ingraham
4. Rush Limbaugh

5 dagar kvar till 30

På lördag blir jag 30 år gammal. Med betoning på gammal. Jag börjar verkligen känna mig gammal nu. Det är illa, jag fasar faktiskt över att jag nu om bara ett par dagar kommer rent bokföringsmässigt kommer att ha lämnat 20+ åldern för att nu måste börja beteckna mig som 30+
Det känns faktiskt inte alls bra. Vad var det som hände egentligen?
På ett sätt känns det faktiskt inte som att det var så länge sen som jag var 20 år och med tillförsikt i blicken tog mig an livet och studier och på ett annat sätt känns det som om det var evigheter sen.

Men fort har det gått och jag vet inte riktigt vad jag verkligen har åstadkommit under dessa 10 år...
visst, det har hänt en del och många minnen har skapats, men har jag verkligen uppnått det jag ville vid den här åldern? nej inte alls. Faktiskt långt ifrån, och jag tror att det är just det som stör mig. Fan, jag skulle ju ha kommit så mycket längre var det ju tänkt och nu är man ju halvvägs till pensionen och lever fortfarande ungefär samma liv som jag gjorde för 10 år sedan...
Jag står helt enkelt och stampar kvar i ett liv som jag egentligen borde ha lämnat. Det är ju lite tragiskt faktiskt. Jag vill minnas att jag kände ett par 30 åringar när jag var omkring 20 och att jag tyckte att de faktiskt var rätt patetiska figurer som levde samma liv som jag gjorde fast de var 10 år äldre. Tyckte lite synd om dem...

och nu är man där själv, och vet inte riktigt hur jag hamnade här.
nåja, det är ju inte så att det är försent ännu, men på något sätt känns det som de flesta tågen redan har gått. Det måste till en förändring snart, det måste ske något revolutionerande som gör att allting förändras...till det bättre.
Det är inte dåligt nu, men det funkar inte att traska på i samma gamla fotspår som man alltid gjort och i princip förvänta sig att förändringar kommer som brev på posten.
Den enda som kan se till att det blir någon förändring är ju faktiskt bara jag själv. Så nu gäller det att ta sig i kragen och fixa det här. Eller hur?