ja jag vet, det var evigheter sen jag skrev något här och tanken är också att jag ska bli bättre på att uppdatera. Men problemet har inte varit att jag inte något att skriva, snarare tvärtom. Det har hänt en del sen sist.
Sommar och sol och USA resa, brorsan som flyttade in på min soffa, märkliga inlägg i media att kommentera, whiskyupplevelser, amerikansk politik, svensk politik, musik och vänner som flyr stadens brus för bokskrivande i enslig stuga, och mig själv med tankar på vad han egentligen bör göra av sitt liv...
ska försöka beta av alla ämnena här under den närmaste tiden, så håll ut, det kommer mer från Hedos värld :)
tisdag 22 september 2009
fredag 10 juli 2009
Pyramidalt klumpigt!
Såg Stig Bergling dokumentären på sveriges television, som för övrigt var riktigt välproducerad och mycket underhållande. Kan varmt rekommendera den och den finns att se på Svt Play fram till den 1 augusti.
Det mest underhållande var ändå att Carl Bildt, den självgoda besservissern till mallgroda, lyckades med ett litet leende klämma ur sig angående hur Stig Bergling lyckades fly när han var på permision;
"Man får ju inte svära på teve, med det här är pyramidalt klumpigt, pyramidalt klumpigt!"
Pyramidalt som är synonym med "oerhört"eller "ofantligt" ter sig i sammanhanget "pyramidalt roligt" och kommer nu för ett tag bli mitt nya favorit uttryck.
Det är en kul kille den där bildt..
Det mest underhållande var ändå att Carl Bildt, den självgoda besservissern till mallgroda, lyckades med ett litet leende klämma ur sig angående hur Stig Bergling lyckades fly när han var på permision;
"Man får ju inte svära på teve, med det här är pyramidalt klumpigt, pyramidalt klumpigt!"
Pyramidalt som är synonym med "oerhört"eller "ofantligt" ter sig i sammanhanget "pyramidalt roligt" och kommer nu för ett tag bli mitt nya favorit uttryck.
Det är en kul kille den där bildt..
tisdag 7 juli 2009
gladiator pjux
Tänkte att jag skulle bli lite som alla 13 åriga tjejer och börja modeblogga. Men jag tänker nog till en början bara uppehålla mig kring saker som stör mig.
Vet att det varit en ramskri i modevärlden kring att svennebananer klär sig i trekvartsbyxor och foppatofflor, visst är det fult, men alla modeskribenter glömmer alla såkallade modemedvetna som klär sig ibland vedervärdigt...
En stil som jag noterade för första gången förra sommaren som tydligen verkar vara lika populärt denna sommar är de gräsliga gladiatorsandalerna...
vad är det här för något? är de för alla tjejer som inte få nog av sina äckliga skinnstövlar under sommaren som då måste dra på sig ett par långa genomskinliga trådar på benen? är det string för fotfetechister? trasiga stövlar? är det sagan om ringen som har fått sin återkomst? gladiator sandaler... ni hör ju själva det är bissart..
måndag 22 juni 2009
"USA lovar bomba färre civila"
Rubriken ovan är en rubrik från Dagens Nyheter.
och vad man ska säga? visst är det skönt att höra? :)
http://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-lovar-bomba-farre-civila-1.895695
och vad man ska säga? visst är det skönt att höra? :)
http://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-lovar-bomba-farre-civila-1.895695
tisdag 9 juni 2009
Blomstertid
Kan inte säga att jag någonsin verkligen har uppskattat Peter Magnussons humor...
lite för mycket buskis blir det med alla kungen imitationer och liknande. Men nu har dock slagit huvudet på spiken!
Blomstertid som tv4 visar just nu, där magnusson spelar 3 olika roller är på gränsen till genialt! samma sorts mörka humor som "fyra nyanser av brunt" och torsk på tallin levererar verkligen mangnusson en tv serie i fem delar som bara måstes ses.
Jag skrattar, jag lider, jag gråter nästan...de är så ruggigt bra.
Se alla delar hittills på tv4 play och lyssna gärna några gånger till på Tobias Fröbergs "gods highway" som är titelmusiken...
vackrare melodi än så här var det länge sen jag hörde. När det är riktigt bra så tåras mina ögon och det gör det när jag hör den här
lite för mycket buskis blir det med alla kungen imitationer och liknande. Men nu har dock slagit huvudet på spiken!
Blomstertid som tv4 visar just nu, där magnusson spelar 3 olika roller är på gränsen till genialt! samma sorts mörka humor som "fyra nyanser av brunt" och torsk på tallin levererar verkligen mangnusson en tv serie i fem delar som bara måstes ses.
Jag skrattar, jag lider, jag gråter nästan...de är så ruggigt bra.
Se alla delar hittills på tv4 play och lyssna gärna några gånger till på Tobias Fröbergs "gods highway" som är titelmusiken...
vackrare melodi än så här var det länge sen jag hörde. När det är riktigt bra så tåras mina ögon och det gör det när jag hör den här
en man med skägg filosoferar om hasch vore lagligt
måste slå ännu en slag för den skönt gubbiga kalle lind som gärna just skriver om gamla bortglömda gubbar.. i sitt senaste inlägg så drar han roliga tankar kring om jazztobaken hade slagit igenom och blivit lagligt... väl värt de få sekunderna det tar att ögna igenom det inlägget ( kolla till vänster så hittar ni länken där)
söndag 31 maj 2009
Gubbigheten och jakten på den där speciella
Det har väl i princip kommit smygande på mig, när det egentligen hände vet jag inte riktigt, men med åren så har jag blivit en riktig gubbe.
Att jag sysselsätter mig med gubbiga intressen så som att samla på whisky och röka cigarrer, ja det vet ni ju redan. Men det finns andra tecken också som kanske inte är uppenbara för en själv åtminstone. Till exempel, Jag har märkt att jag har blivit mer och mer känslig för höga ljud. På mitt arbete förekommer det en hel del ljud och buller, nej jag jobbar inte i den tunga industrin utan som ni vet på kontor. stör mig när kollegor tjattrar för högt i telefonen, radion är på för hög volym, spontana skrik, hurrarop, applåder och klockringningar...allt detta är en del av min vardag och irriterar, jag får som det heter, ont i öronen och det leder till spänningshuvudvärk. Så var det inte förr, men det är så nu.
Mina grannar behöver sällan vara oroliga över att jag ska störa dem hemifrån, jag håller mig till relativt låg volym både på stereo och tv. Konserter går jag sällan på numera ( för hög volym) och på klubbarna är det bara småungar (och för hög volym)
Särskilt på morgonen är jag speciellt känslig, för högt babblande, skrattande och tjattrande barn på tåg och bussar kan förstöra den arla morgonstund helt och hållet.
Allt som allt så uppskattar jag faktiskt numera hellre en soft kväll med goda vänner där man dricker vin med soft jazz lounge på stereon (på låg volym)där man snackar jobb och livet istället för att gå ut och klubba till 5 på morgonen, det orkar jag faktiskt inte längre heller. S
Det känns som att jag inte är långt ifrån att bli en sån där sur kontorsråtta som med bister min och mjäll på kavajslaget hyssjar åt barn eller kanske gör ett sånt där dämpningstecken som Ross gjorde i vänner....
För en tid sedan var jag åt middag för mig själv på Max, som den lilla gubbe jag är så uppskattar jag att man kan avnjuta en god burgare i lugn och ro, och att det är rent och fräscht. Att slippa pipande maskiner, utspilld läsk på golvet,och för det mesta även gapiga ungar som slåss om sina happy meal och kastar pommes på sina trötta white trash föräldrar betyder mycket, och att Max har den goda smaken att spela lågmält easy listening rock och bjussar på en dagstidning är en riktig bonus.
Så där sitter jag i godan ro och smaskar på min friscoburgare och läser sydsvenskan när jag plötsligt hör ett riktigt klassigt klingande och porlande barnskratt i still med det man hör på turistens klagan med cornelis wreeswijk.
Alla älskar ju den formen av barnskratt, det är härligt porlande och smittande. När man hör sånt så ska man ju ha hjärta av sten om man inte åtminstone drar lite på smilbanden.
Så också jag, jag blir lite glad inombords men återgår till tuggande och läsande. Då kommer det ett skratt till, och ett till, och ett till och ett till...med ungefär 15 sekunders mellanrum.. och så håller det på i ca 20 minuter.
Under den här stunden hinner mitt fånleende förändras till att stilla undra vad fasiken är det som är så roligt egentligen? till bli lite småirriterad för att det störde till önska att ungjävlarna skulle hålla käften någon gång. Jag gick faktiskt i väg för att faktiskt finna ut vad som var så roligt under förevändningen att hämta fler servetter och ser då 4 st fnittriga tioåriga tjejer som faktiskt sitter och kastar pommes på varandra och tillsynes utan någon anledning brister ut i de där skratten.
När jag går därifrån så går jag faktiskt med en sur min och bestämda steg och ifrågasätter varför ungdomen i dag inte har någon hyfs....
någonstans där inser jag vilken grinig gubbig jävel jag har blivit och skäms som en hund...
det har ju faktiskt gått till överdrift när man stör sig på barnskatt inser till och med jag, alla människor älskar ju sådana där skratt, och då måste jag ju göra det också eller hur? Det gör jag ju också intalar jag mig själv, samtidigt som jag tänker att det finns måtta med allting....
Hörde ni det där? måtta med allting?? finns det någon gubbigare kommentar än det?
Mycket av all den här gubbigheten har jag ju faktiskt på nåt sätt gillat och accepterat..ja, man kan säga att jag i stort har omfamnat gubben i mig och låtit honom hållas, men nu inser jag ju faktiskt att det hela har gått till överdrift och jag måste ta och skärpa mig..
Som en konsekvens av allt detta är jag rädd för att jag blivit rätt så tråkig som person också. Jag upplevde mig själv i alla fall som mer spännande för bara några år sen. jag brann för diskutera sociala orättvisor, var ute i världen som volontär, studerade och hade stenkoll på dåtidens populärkultur. Ja, det kanske inte låter så spännande när man skriver det så här, men det hände mer saker då och man gjorde mer spontana grejer, Numera är det ju väldigt lite av den varan. Jag har ju liksom inga hippa hobbys att snacka om, orkar inte riktigt bry mig lika mycket längre om vad som händer i världen och har absolut ingen koll på Robinsson deltagarna eller vilka som ligger etta på singellistan eller nåt sånt..
Får väl erkänna att det inte går så bra med damerna heller numera, jag brukar skylla det på att jag blivit lite småknubbig med åren, visserligen kan det ha något med saken att göra, men det kan också bero på att jag numera kanske har blivit rätt ointressant som person, det är ju inte så attraktivt med en person som gillar att äta chips framför tvn och sippa i sig exklusiv whisky och egentligen bara kan snacka om sitt jobb?
Dejtande en mycket vacker och intressant kvinna här under maj månad, hur jag lyckades få henne att gå ut med mig från början är ett mysterium i sig, men hon hade i alla fall de kvalitéer som jag söker. Söt, smart och spännande och med glimten i ögat och med en gnutta svärta. En sån som är tillräckligt komplicerad för att man inte ska veta rikigt vad man har henne, så att varje träff blir en liten utmaning och intressant. Kul tyckte jag, och eftersom jag själv kanske ha blivit tråkig så söker jag mig nog kanske lite omedvetet till sådana som inte är som jag och som kanske kan få bort mig från mig från det lite små beigea liv jag lever,
Men självfallet så lyckades jag inte hålla upp hennes intresse för mig, vilket kanske är ganska naturligt. Trist ändå, även om jag hade mina aningar om att det skulle gå så här så blev jag ändå ganska så besviken.
Så jag får försöka allt jag kan nu för att bryta den här negativa trenden och se till att komma ut på banan igen, lite mer spännande, lite mer mystisk kanske och defintivt med ett bättre självförtroende.
Vi får se hur det går, jag önskar mig själv lycka till!
Att jag sysselsätter mig med gubbiga intressen så som att samla på whisky och röka cigarrer, ja det vet ni ju redan. Men det finns andra tecken också som kanske inte är uppenbara för en själv åtminstone. Till exempel, Jag har märkt att jag har blivit mer och mer känslig för höga ljud. På mitt arbete förekommer det en hel del ljud och buller, nej jag jobbar inte i den tunga industrin utan som ni vet på kontor. stör mig när kollegor tjattrar för högt i telefonen, radion är på för hög volym, spontana skrik, hurrarop, applåder och klockringningar...allt detta är en del av min vardag och irriterar, jag får som det heter, ont i öronen och det leder till spänningshuvudvärk. Så var det inte förr, men det är så nu.
Mina grannar behöver sällan vara oroliga över att jag ska störa dem hemifrån, jag håller mig till relativt låg volym både på stereo och tv. Konserter går jag sällan på numera ( för hög volym) och på klubbarna är det bara småungar (och för hög volym)
Särskilt på morgonen är jag speciellt känslig, för högt babblande, skrattande och tjattrande barn på tåg och bussar kan förstöra den arla morgonstund helt och hållet.
Allt som allt så uppskattar jag faktiskt numera hellre en soft kväll med goda vänner där man dricker vin med soft jazz lounge på stereon (på låg volym)där man snackar jobb och livet istället för att gå ut och klubba till 5 på morgonen, det orkar jag faktiskt inte längre heller. S
Det känns som att jag inte är långt ifrån att bli en sån där sur kontorsråtta som med bister min och mjäll på kavajslaget hyssjar åt barn eller kanske gör ett sånt där dämpningstecken som Ross gjorde i vänner....
För en tid sedan var jag åt middag för mig själv på Max, som den lilla gubbe jag är så uppskattar jag att man kan avnjuta en god burgare i lugn och ro, och att det är rent och fräscht. Att slippa pipande maskiner, utspilld läsk på golvet,och för det mesta även gapiga ungar som slåss om sina happy meal och kastar pommes på sina trötta white trash föräldrar betyder mycket, och att Max har den goda smaken att spela lågmält easy listening rock och bjussar på en dagstidning är en riktig bonus.
Så där sitter jag i godan ro och smaskar på min friscoburgare och läser sydsvenskan när jag plötsligt hör ett riktigt klassigt klingande och porlande barnskratt i still med det man hör på turistens klagan med cornelis wreeswijk.
Alla älskar ju den formen av barnskratt, det är härligt porlande och smittande. När man hör sånt så ska man ju ha hjärta av sten om man inte åtminstone drar lite på smilbanden.
Så också jag, jag blir lite glad inombords men återgår till tuggande och läsande. Då kommer det ett skratt till, och ett till, och ett till och ett till...med ungefär 15 sekunders mellanrum.. och så håller det på i ca 20 minuter.
Under den här stunden hinner mitt fånleende förändras till att stilla undra vad fasiken är det som är så roligt egentligen? till bli lite småirriterad för att det störde till önska att ungjävlarna skulle hålla käften någon gång. Jag gick faktiskt i väg för att faktiskt finna ut vad som var så roligt under förevändningen att hämta fler servetter och ser då 4 st fnittriga tioåriga tjejer som faktiskt sitter och kastar pommes på varandra och tillsynes utan någon anledning brister ut i de där skratten.
När jag går därifrån så går jag faktiskt med en sur min och bestämda steg och ifrågasätter varför ungdomen i dag inte har någon hyfs....
någonstans där inser jag vilken grinig gubbig jävel jag har blivit och skäms som en hund...
det har ju faktiskt gått till överdrift när man stör sig på barnskatt inser till och med jag, alla människor älskar ju sådana där skratt, och då måste jag ju göra det också eller hur? Det gör jag ju också intalar jag mig själv, samtidigt som jag tänker att det finns måtta med allting....
Hörde ni det där? måtta med allting?? finns det någon gubbigare kommentar än det?
Mycket av all den här gubbigheten har jag ju faktiskt på nåt sätt gillat och accepterat..ja, man kan säga att jag i stort har omfamnat gubben i mig och låtit honom hållas, men nu inser jag ju faktiskt att det hela har gått till överdrift och jag måste ta och skärpa mig..
Som en konsekvens av allt detta är jag rädd för att jag blivit rätt så tråkig som person också. Jag upplevde mig själv i alla fall som mer spännande för bara några år sen. jag brann för diskutera sociala orättvisor, var ute i världen som volontär, studerade och hade stenkoll på dåtidens populärkultur. Ja, det kanske inte låter så spännande när man skriver det så här, men det hände mer saker då och man gjorde mer spontana grejer, Numera är det ju väldigt lite av den varan. Jag har ju liksom inga hippa hobbys att snacka om, orkar inte riktigt bry mig lika mycket längre om vad som händer i världen och har absolut ingen koll på Robinsson deltagarna eller vilka som ligger etta på singellistan eller nåt sånt..
Får väl erkänna att det inte går så bra med damerna heller numera, jag brukar skylla det på att jag blivit lite småknubbig med åren, visserligen kan det ha något med saken att göra, men det kan också bero på att jag numera kanske har blivit rätt ointressant som person, det är ju inte så attraktivt med en person som gillar att äta chips framför tvn och sippa i sig exklusiv whisky och egentligen bara kan snacka om sitt jobb?
Dejtande en mycket vacker och intressant kvinna här under maj månad, hur jag lyckades få henne att gå ut med mig från början är ett mysterium i sig, men hon hade i alla fall de kvalitéer som jag söker. Söt, smart och spännande och med glimten i ögat och med en gnutta svärta. En sån som är tillräckligt komplicerad för att man inte ska veta rikigt vad man har henne, så att varje träff blir en liten utmaning och intressant. Kul tyckte jag, och eftersom jag själv kanske ha blivit tråkig så söker jag mig nog kanske lite omedvetet till sådana som inte är som jag och som kanske kan få bort mig från mig från det lite små beigea liv jag lever,
Men självfallet så lyckades jag inte hålla upp hennes intresse för mig, vilket kanske är ganska naturligt. Trist ändå, även om jag hade mina aningar om att det skulle gå så här så blev jag ändå ganska så besviken.
Så jag får försöka allt jag kan nu för att bryta den här negativa trenden och se till att komma ut på banan igen, lite mer spännande, lite mer mystisk kanske och defintivt med ett bättre självförtroende.
Vi får se hur det går, jag önskar mig själv lycka till!
tisdag 21 april 2009
folk de måste vara nåt fel på ( del 1)
Hojt igen
Jag tänkte att jag skulle lista personer som jag finner irriterande eller som det allmänt måst måste vara nåt fel på. Vi börjar med pressen och listar de första tre elaka trollen.
Peter Wolodarski, politisk ledarskribent på Dagens Nyheter. Har varit min antagonist redan sedan LUF tiden och så fort jag läser nåt han skriver så mår jag illa. Kaxig, snobbig, väldigt höger och sjukt irriterande. Dessutom stör det mig att han har lyckats göra sig en karriär på att vara just sådan.
Per T Olsson - Ledarskribent på Sydsvenska Dagbladet. Att läsa hans helt galna åsikter på morgonen kan förstöra en hel dag. Sydsvenskan är för övrigt är en helt ok lokaltidning ( även om jag hyser en viss aversion mot sådana) men Per T Olsson får mig att aldrig någonsin vilja understödja den tidningen genom att prenumerera.
Maria Abrahamsson - Ledarskribent- Svenska Dagbladet. En person jag blir mer rädd för egentligen. Den där frisyren lyser av iron lady. Med järnhård blick lägger hon ut texten i morgonsofforna, och den texten borde göra vem som helst som är det minsta mänsklig livrädd.
Jag tänkte att jag skulle lista personer som jag finner irriterande eller som det allmänt måst måste vara nåt fel på. Vi börjar med pressen och listar de första tre elaka trollen.
Peter Wolodarski, politisk ledarskribent på Dagens Nyheter. Har varit min antagonist redan sedan LUF tiden och så fort jag läser nåt han skriver så mår jag illa. Kaxig, snobbig, väldigt höger och sjukt irriterande. Dessutom stör det mig att han har lyckats göra sig en karriär på att vara just sådan.
Per T Olsson - Ledarskribent på Sydsvenska Dagbladet. Att läsa hans helt galna åsikter på morgonen kan förstöra en hel dag. Sydsvenskan är för övrigt är en helt ok lokaltidning ( även om jag hyser en viss aversion mot sådana) men Per T Olsson får mig att aldrig någonsin vilja understödja den tidningen genom att prenumerera.
Maria Abrahamsson - Ledarskribent- Svenska Dagbladet. En person jag blir mer rädd för egentligen. Den där frisyren lyser av iron lady. Med järnhård blick lägger hon ut texten i morgonsofforna, och den texten borde göra vem som helst som är det minsta mänsklig livrädd.
söndag 5 april 2009
en av mina första skivor
Jag kan faktiskt inte komma ihåg min absolut första skiva som jag köpte själv, men jag kommer ihåg att jag gillade soundtrack skivor, jag hade miami vice, ghostbusters och några andra. Men jag minns faktiskt när jag köpte den här skivan, det var i en mindre skivbutik i stockholm och jag fick syn på det här omslaget och tyckte det var riktigt häftigt. Än till denna dag har jag faktiskt inte sett filmen men jag gissar på att det var en top gun kopia eller nåt sånt. Men jag får många minnen när jag hör den här låten :)
ännu äldre minnen
När jag ändå är inne på gamla minnen tänkte jag ta er tillbaka till min barndom. När jag var en sådär 7-8 år och började på allvar få upp ören för musik och inte bara barnsånger så bandade jag av den här låten av en kompis och det var absolut den bästa låt jag hade hört. Jag hade ingen egen bandspelare men kunde ligga på golvet framför mina föräldrars stereo och lyssna om och om på den här. Jag hade ingen aning om vem som var artisten eller vad fasiken han sjöng om, men refrängen var det coolaste!
erkänn att den fortfarande är bra? :)
erkänn att den fortfarande är bra? :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)