Gubbigheten och jakten på den där speciella

Det har väl i princip kommit smygande på mig, när det egentligen hände vet jag inte riktigt, men med åren så har jag blivit en riktig gubbe.
Att jag sysselsätter mig med gubbiga intressen så som att samla på whisky och röka cigarrer, ja det vet ni ju redan. Men det finns andra tecken också som kanske inte är uppenbara för en själv åtminstone. Till exempel, Jag har märkt att jag har blivit mer och mer känslig för höga ljud. På mitt arbete förekommer det en hel del ljud och buller, nej jag jobbar inte i den tunga industrin utan som ni vet på kontor. stör mig när kollegor tjattrar för högt i telefonen, radion är på för hög volym, spontana skrik, hurrarop, applåder och klockringningar...allt detta är en del av min vardag och irriterar, jag får som det heter, ont i öronen och det leder till spänningshuvudvärk. Så var det inte förr, men det är så nu.
Mina grannar behöver sällan vara oroliga över att jag ska störa dem hemifrån, jag håller mig till relativt låg volym både på stereo och tv. Konserter går jag sällan på numera ( för hög volym) och på klubbarna är det bara småungar (och för hög volym)

Särskilt på morgonen är jag speciellt känslig, för högt babblande, skrattande och tjattrande barn på tåg och bussar kan förstöra den arla morgonstund helt och hållet.

Allt som allt så uppskattar jag faktiskt numera hellre en soft kväll med goda vänner där man dricker vin med soft jazz lounge på stereon (på låg volym)där man snackar jobb och livet istället för att gå ut och klubba till 5 på morgonen, det orkar jag faktiskt inte längre heller. S
Det känns som att jag inte är långt ifrån att bli en sån där sur kontorsråtta som med bister min och mjäll på kavajslaget hyssjar åt barn eller kanske gör ett sånt där dämpningstecken som Ross gjorde i vänner....

För en tid sedan var jag åt middag för mig själv på Max, som den lilla gubbe jag är så uppskattar jag att man kan avnjuta en god burgare i lugn och ro, och att det är rent och fräscht. Att slippa pipande maskiner, utspilld läsk på golvet,och för det mesta även gapiga ungar som slåss om sina happy meal och kastar pommes på sina trötta white trash föräldrar betyder mycket, och att Max har den goda smaken att spela lågmält easy listening rock och bjussar på en dagstidning är en riktig bonus.

Så där sitter jag i godan ro och smaskar på min friscoburgare och läser sydsvenskan när jag plötsligt hör ett riktigt klassigt klingande och porlande barnskratt i still med det man hör på turistens klagan med cornelis wreeswijk.

Alla älskar ju den formen av barnskratt, det är härligt porlande och smittande. När man hör sånt så ska man ju ha hjärta av sten om man inte åtminstone drar lite på smilbanden.

Så också jag, jag blir lite glad inombords men återgår till tuggande och läsande. Då kommer det ett skratt till, och ett till, och ett till och ett till...med ungefär 15 sekunders mellanrum.. och så håller det på i ca 20 minuter.
Under den här stunden hinner mitt fånleende förändras till att stilla undra vad fasiken är det som är så roligt egentligen? till bli lite småirriterad för att det störde till önska att ungjävlarna skulle hålla käften någon gång. Jag gick faktiskt i väg för att faktiskt finna ut vad som var så roligt under förevändningen att hämta fler servetter och ser då 4 st fnittriga tioåriga tjejer som faktiskt sitter och kastar pommes på varandra och tillsynes utan någon anledning brister ut i de där skratten.

När jag går därifrån så går jag faktiskt med en sur min och bestämda steg och ifrågasätter varför ungdomen i dag inte har någon hyfs....

någonstans där inser jag vilken grinig gubbig jävel jag har blivit och skäms som en hund...

det har ju faktiskt gått till överdrift när man stör sig på barnskatt inser till och med jag, alla människor älskar ju sådana där skratt, och då måste jag ju göra det också eller hur? Det gör jag ju också intalar jag mig själv, samtidigt som jag tänker att det finns måtta med allting....

Hörde ni det där? måtta med allting?? finns det någon gubbigare kommentar än det?

Mycket av all den här gubbigheten har jag ju faktiskt på nåt sätt gillat och accepterat..ja, man kan säga att jag i stort har omfamnat gubben i mig och låtit honom hållas, men nu inser jag ju faktiskt att det hela har gått till överdrift och jag måste ta och skärpa mig..

Som en konsekvens av allt detta är jag rädd för att jag blivit rätt så tråkig som person också. Jag upplevde mig själv i alla fall som mer spännande för bara några år sen. jag brann för diskutera sociala orättvisor, var ute i världen som volontär, studerade och hade stenkoll på dåtidens populärkultur. Ja, det kanske inte låter så spännande när man skriver det så här, men det hände mer saker då och man gjorde mer spontana grejer, Numera är det ju väldigt lite av den varan. Jag har ju liksom inga hippa hobbys att snacka om, orkar inte riktigt bry mig lika mycket längre om vad som händer i världen och har absolut ingen koll på Robinsson deltagarna eller vilka som ligger etta på singellistan eller nåt sånt..

Får väl erkänna att det inte går så bra med damerna heller numera, jag brukar skylla det på att jag blivit lite småknubbig med åren, visserligen kan det ha något med saken att göra, men det kan också bero på att jag numera kanske har blivit rätt ointressant som person, det är ju inte så attraktivt med en person som gillar att äta chips framför tvn och sippa i sig exklusiv whisky och egentligen bara kan snacka om sitt jobb?

Dejtande en mycket vacker och intressant kvinna här under maj månad, hur jag lyckades få henne att gå ut med mig från början är ett mysterium i sig, men hon hade i alla fall de kvalitéer som jag söker. Söt, smart och spännande och med glimten i ögat och med en gnutta svärta. En sån som är tillräckligt komplicerad för att man inte ska veta rikigt vad man har henne, så att varje träff blir en liten utmaning och intressant. Kul tyckte jag, och eftersom jag själv kanske ha blivit tråkig så söker jag mig nog kanske lite omedvetet till sådana som inte är som jag och som kanske kan få bort mig från mig från det lite små beigea liv jag lever,

Men självfallet så lyckades jag inte hålla upp hennes intresse för mig, vilket kanske är ganska naturligt. Trist ändå, även om jag hade mina aningar om att det skulle gå så här så blev jag ändå ganska så besviken.

Så jag får försöka allt jag kan nu för att bryta den här negativa trenden och se till att komma ut på banan igen, lite mer spännande, lite mer mystisk kanske och defintivt med ett bättre självförtroende.

Vi får se hur det går, jag önskar mig själv lycka till!