Den mörkaste tiden

Det var ett bra tag sedan jag skrev något här, får börja med att be om ursäkt för det. Tiden har på nåt sätt sprungit ifrån mig, det har varit intensivt på jobbet, vi är mitt uppe i nån slags finanskris och det är snart jul.

Jobbet pallar jag inte och tänker jag inte redogöra för här, men den här finanskrisen tycker jag åtminstone är värd att nämna på några rader. Jag får en märklig känsla av någon slags demonisk snöboll som har kommit i rullning och att vi alla gärna bidrar på nåt sätt till den genom att blåsa i väg den ytterligare. Som jag vill minnas så var ju det första tecknet ( som alltid) bankernas vansinnes utlåningar i USA som i sin tur ledde till husen i USA inte gick att sälja som sen bidrog på nåt sätt till att finansbolag gick och torskade och som alltid så spred sig hela härligheten som ett virus över världen. Bilindustin var nästa rullgardin och eftersom båda våra "svenska" bilar ägs av USA så går det som det går med dem också...
och allt det här är nog bara början också...tror den här snöbollen tyvärr kan rulla långt, särskilt när mediadrevet gärna knuffar på lite extra.

å så julen... jag kommer ju för första gången vara värd för julfirande här på hemmaplan i Malmö.
Mor och Bror och syster med snubbe kommer att ta sig ner till vårt jordbävningsdrabbade skåne ( ja det hände faktiskt i morse, och ja det kändes) och mysa till det lite extra.

Men julfirande är ju inget man slänger ihop på en höft. Det känns ju som relativt stort projekt, de är ju jädrans massa som ska handlas, städas och fixas och lackas och packas och smyckas.
Jag som aldrig varit någon fena på något av detta står alltså inför mitt livs projekt. Men jag ser verkligen fram emot det, ska bli hur kul som helst!

En sista kommentar:

Gå ut och dansa! jag har upptäckt att hur töntigt det nu än är så e de fan i mig kul att någon gång ibland steppa ut på ställen där man kan bugga loss lite och kanske t.om köra en gammal "dorrosvängen" ( upphottad norrländsk version av foxtrot) Jag är ju innerst inne en liten bonnläpp som uppenbarligen finner nöje i sånt.

På senare år så har jag allra helst hängt på electroklubbar, men de blir ju lite tjatigt i längden det med, man kör sina moves antingen lite solo sådär i bakgrunden, eller så står man och försökerlite halvcoolt stå och steppa framför nån sötnos tills dom insett att ens "running man" kanske är något ouppdaterad och vänt sig åt andra hållet.

All ära åt denna ädla konst och att det har sin charm, men jag vet inte om det var alkoholen eller sällskapet men jag hade jädrigt kul faktiskt när jag i lördas i samband av en 30-års fest hamnade på ett sådant ställe. Tror sanningsenligt att det var en tillfällighet och att de var just så roligt eftersom det nog säkert var en 7-8 års jag gjorde det sist, men vem vet, man kanske ska mixa upp sin utgång någon gång då och då och ta på sig finskjortan och västen och ta sig en svängom?

Ibland är man då ädel..

Vet inte hur pass generösa ni andra är emot uteliggare, luffare och sånt.. eller huruvida ni har fadderbarn, stödjer barn cancer fonden, rosa bandet m.m, men jag själv är ganska dålig på allt sånt där. nej, det är ytterst sällan jag ger snubben på gatan de kronor han vill ha till bussen ( knark) det är många år sen jag köpte de hemlösas tidning, och jag ringer aldrig in några pengar till någon gala på tv. Jag är nog en ganska dålig människa, och har väl lite taskigt samvete för vissa saker i alla fall, visserligen till mitt försvar så har jag faktiskt både skänkt cash till svenska freds och till amnesty, men ja...jag gör det inte längre.

men å andra sidan så kan det vara ibland gott nog att göra något för sin medmänniska, åtminstone så man kan döva sitt dåliga samvete lite i alla fall. Nu kommer jag inte dra någon historia om hur jag hjälpt någon fattig till nytt arbete eller bostad eller något i den klassen av hjältedåd utan det hela är ganska enkelt.

Tidigt på lördag morgon efter en alldeles för lång julfest i danmark, så letar jag upp en taxi på stationen och ber taxichaffissen köra mig hem. Strax efter chaffissen plockat upp mig får han syn på 3 tjejer i kanske 15-16 års åldern som står och viftar. Eftersom det är tidig morgon frågar han mig om det är ok om han kör hem mig först och sen kör tjejerna som tydligen ska till lund via nån obygd först.
Sagt och gjort, det tar inte många minuter innan en av tjejerna av någon anledning börjar gråta och att dom helt plötsligt inser att dom inte har tillräckligt med pengar för att åka hela vägen till lund.

När taxin är framme hos mig betalar jag min resa och stiger ur och tänker väl först att jaja...dom får klara sig hem så bäst dom vill, men barar efter ca 30 meter får jag dåligt samvete och eftersom jag märker att taxibilen fortfarande står kvar, så går jag tillbaka och frågar vad som är på gång. Det visar sig att tjejerna totalt endast har 300 spänn och taxichaffisen ska prompt ha närmare 500 spänn för att köra dom. Klockan börjar nu närma sig halv sju på morgonen och den ena tjejen sitter bara och gråter. Min egen fortfarande ganska markanta berusning gör att jag själv är blir jag en aningen gråtmild och betalar helt enkelt mellanskillnaden till taxisnubben med garantin att han nu verkligen kör hem dessa stackars småtjejer i denna arla morgontimme.

Själv går jag hem och dråsar ner och somnar omedelbart med en lättare plånbok med också med ett gott samvete, visst var det ganska så gentilt av mig ändå ?