too much sushi?

Jag kör ju på den här warrior grejen, som ni säket vet innebär att man äter lite under dagen och ett större mål på kvällen...

funkar ju riktigt bra för mig i alla fall, men det här innebär ju att man är sådär lite småhungrig under dagen ( bra) och riktigt hungrig fram emot kvällen.

I går så var jag riktigt hungrig och pallade jag inte fixa någon mat så på väg hem från jobbet så steppade jag in på ett sushi ställe som jag tycker är helt ok.

När jag gluttade i menyn och läste att de både hade 8,12,16,20 och 24 bitar så fick jag i ett litet infall av hybris för mig att jag skulle smälla till med 20 bitar.

När jag beställer det så frågar kvinnan mig detta:

"För hur många människor är det till?"

lite smått panikslaget svarar jag att det är för 2 personer ( man vill ju inte uppfattas som ett flusko/matvrak)

Av någon anledning så blev det hela något dyrare ( antagligen för att det nu blev dubbelt av både soja, wasabi och bestick och askar...

snopet så betalade jag för hela kalaset och tog mig hemåt för att själv naturligtvis smälla i mig alltihopa.

Hade jag bara sagt att det var för en person så hade jag nog inte haft så mycket problem med det, men när jag satt där och sneglade på den dubbla uppsättningen av allt så kunde jag inte annat än att skämmas lite...

gott var det i alla fall :)

Den hypade vampyren

I tider då vampyrer är de hetaste i media, ja jag syftar på tonårs chickflick filmerna "twilight" & new moon ( har ej sett någon av dem, men verkar skitdåligt) och "true blood" ( har definitivt sett och det är skitbra) och filmversionen av John Ajvinde Lindkvists "låt den rätte komma in" ( boken suverän, filmen helt ok) så kan jag inte låta bli att förundras över Karin Winthers utseende.
I och för sig är hon otroligt vacker, men hela hennes uppenbarelse fullkomligt andas av cool mystisism och märkvärdig lillgammelhet. Hon är ung men skulle kunna vara en sådär 120 år egentligen. Titta bara på de stora ögonen, den bleka huden, de röda läpparna och tillstymelsen till vassa hörntänder.

Är hon inte den perfekta svenska vampyren? jag gillar det.

I landet där det flödar av mjölk och honung

Är inte så mycket för efterrätter, är ingen gottegris på det viset att jag gillar sötsaker. Har alltid gillat mat mer, mycket mat. Sen har jag i och för sig en fablaisse för andra saker som är onyttigt. Älskar chips nästan mer än någonting annat. Mat som är friterat, stekt i mycket smör och med massor av grädde njuter jag verkligen av.

Nyligen har jag dock blivit väldigt förtjust av en liten enkel efterrätt som är helt underbar och som jag känner att jag måste dela med mig av. Den består endast av fil och honung.

Här är receptet:

Ta fram en lämplig serveringsskål ( gärna ett martiniglas för att göra det hela lite mer lyxigt)
Häll upp fjällfil ( viktigt att det verkligen är fjällfil och ingen annan sörja) nästan hela vägen upp till kanten.
Sprinkla över flytande honung i valfri mängd.
Ta fram en tesked, sätt dig ner och njut.

Helt fantastiskt gott, och inte så onyttigt heller. Att den sen slår de flesta efterrätterna ganska hårt på fingrarna är något som är helt säkert.

Prova så får ni se!

kanske den tyngsta låten just nu

kan det bli fetare än så här?

Jag har inte skägg för att jag tycker det är snyggt, mer för att ansiktet är fult" - en liten recension av en man med ett skägg - the show

Var och såg kalle linds show "en man med ett skägg" i går på victoria teatern i går, mest för att jag tycker att hans blogg ( här till vänster) är helt fantastisk. Ingen annanstans kan du hitta en lika välskriven underhållning som där. Kalle skriver snyggt, smart och ironiskt om framförallt gubbar i underhållningshistorien och du lär dig massor av onödig med underhållande fakta om gubbar som du i många fall knappt visste fanns.

Hur var hans show då? nja...kanske inte lika bra. Jag har nämnt här på bloggen att jag sett kalle live, då som ståuppare och även om det då var helt ok så var det väl inte direkt så att man kiknade av skratt. Det är väl kanske inte meningen heller. Showen i går såg kalle mer som terapi över sina nojjor och stundtals kändes det faktiskt väldigt mycket så...kalle malde på rätt osammanhängande, glömde vissa skämt och verkade ganska så förvirrad och skrämd över att stå på scenen. Många av hans anekdoter och historier kommer så mycket bättre fram i skriven form än live tyvärr. Jag rekommenderar starkt att ni läser hans blogg, men att se hans show känns lite onödigt faktiskt.

Men då vill jag faktiskt inte helt och hållet skylla på kalle. Problemet tycker jag ligger lite i konceptet också. Showen var en så kallad "picknick teater" ett fenomen som innebär att publiken själva får ta med sig mat och dryck att förtära under tiden. Jag vet inte om det här är ett malmö fenomen, men jag tycker faktiskt att "gå på teaaatern" är ganska så prettigt i sig.

Inte blir det bättre att de flesta i publiken i varierande ålder, ikläder sig kulturuniformen med modsfrisyrer kulturbrillor,färggränna klänningar, converse pjucks och palestina sjalar. På borden plockar nästan alla upp unisont kexpaket, rödvinsflaskor, dessertostar och vindruvor.
I kontrast till detta sitter jag och brorsan och trycker i oss ett par folköl och lite jordnötter från fiket.

Visst, ett glas rödvin skulle väl inte ha suttit helt fel, men jag stör mig ändå på konceptet. Det hela får en sån pretentiös stämpel att man inte bara för folkölen känner sig väldigt felplacerad. Rent ut sagt, jag är inte så mycket för det som man gärna kring möllans finkultur elit gärna frossar i. Det vil säga, svåra ryska filmer, noa noa och tjallamalla kläder, fransk electropop, svensk indiepop, modern konst bestående av utspilld mjölk och avbrutna tändstickor och allt sånt där är rätt trist och ganska fjantigt. Tror inte på allvar att folk gillar allt sånt, tror det mest handlar om att man fått lära sig att så ska du tycka och det här ska du gilla och det här ska du ha på dig för att passa in, och när prettigt blir folkligt och mer vanligt än de vanliga. Då är det trist.

För att återvända till showen, så tror jag folket där kom dit med intentionen att det skulle vara mysigt, och att alla skulle sitta och där och trängas kring de småborden men ett glasrödtjut en ena handen och ett gorgonzolakex i det andra och få sig ett gott skratt. Problemet är ju att alla inte fattar de nyanser som kalle bjöd på. Kalle var nämligen väldigt allvarlig, med några skämt imellanåt. Inte tvärtom. Att jag då precis framför mig hade en ung tjej med ett glas rött i näven lyckades total förstöra stämningen genom att som en mygga surrar nervöst skratta sig igenom hela showen, även när resten av publiken var knäpptyst.

Är det inte märkligt att folk på nåt sätt förbereder sig på att nu ska jag ha kul och då tror man att man måste skratta för att på nåt sätt uppnå någon slags självuppfyllande profetia om att nu ska jag hade det roligt? påminner mig om en vansinnig övning vi hade på jobbet för något år sedan som gick ut på att man skulle skratta helt utan anledning, bara för den läkande effekten av skrattet. Det är nog det mest störda jag har sett och upplevt, och kvällens skrattade unga dam var nästan lika irriterande.

Men kalle är bra, synd bara att han drar till sig en sådan cp publik bara.

andres lokko har rätt

för en gång skull får jag väl hålla med Andres Lokko. Det här är fanimej en riktigt bra poplåt

folk det måste vara nåt fel på ( del 2)

Här kommer en uppdatering av 4 nya personer som det allvarligt måste vara nåt fel på. Jag ger er en namn och bild, vet ni inte vilka det är så googla dem och se om ni håller med mig eller inte.

1. Jimmie Åkesson
2. Pia Kjeersgaard
3. Laura Ingraham
4. Rush Limbaugh

5 dagar kvar till 30

På lördag blir jag 30 år gammal. Med betoning på gammal. Jag börjar verkligen känna mig gammal nu. Det är illa, jag fasar faktiskt över att jag nu om bara ett par dagar kommer rent bokföringsmässigt kommer att ha lämnat 20+ åldern för att nu måste börja beteckna mig som 30+
Det känns faktiskt inte alls bra. Vad var det som hände egentligen?
På ett sätt känns det faktiskt inte som att det var så länge sen som jag var 20 år och med tillförsikt i blicken tog mig an livet och studier och på ett annat sätt känns det som om det var evigheter sen.

Men fort har det gått och jag vet inte riktigt vad jag verkligen har åstadkommit under dessa 10 år...
visst, det har hänt en del och många minnen har skapats, men har jag verkligen uppnått det jag ville vid den här åldern? nej inte alls. Faktiskt långt ifrån, och jag tror att det är just det som stör mig. Fan, jag skulle ju ha kommit så mycket längre var det ju tänkt och nu är man ju halvvägs till pensionen och lever fortfarande ungefär samma liv som jag gjorde för 10 år sedan...
Jag står helt enkelt och stampar kvar i ett liv som jag egentligen borde ha lämnat. Det är ju lite tragiskt faktiskt. Jag vill minnas att jag kände ett par 30 åringar när jag var omkring 20 och att jag tyckte att de faktiskt var rätt patetiska figurer som levde samma liv som jag gjorde fast de var 10 år äldre. Tyckte lite synd om dem...

och nu är man där själv, och vet inte riktigt hur jag hamnade här.
nåja, det är ju inte så att det är försent ännu, men på något sätt känns det som de flesta tågen redan har gått. Det måste till en förändring snart, det måste ske något revolutionerande som gör att allting förändras...till det bättre.
Det är inte dåligt nu, men det funkar inte att traska på i samma gamla fotspår som man alltid gjort och i princip förvänta sig att förändringar kommer som brev på posten.
Den enda som kan se till att det blir någon förändring är ju faktiskt bara jag själv. Så nu gäller det att ta sig i kragen och fixa det här. Eller hur?

för mycket att skriva om..

ja jag vet, det var evigheter sen jag skrev något här och tanken är också att jag ska bli bättre på att uppdatera. Men problemet har inte varit att jag inte något att skriva, snarare tvärtom. Det har hänt en del sen sist.

Sommar och sol och USA resa, brorsan som flyttade in på min soffa, märkliga inlägg i media att kommentera, whiskyupplevelser, amerikansk politik, svensk politik, musik och vänner som flyr stadens brus för bokskrivande i enslig stuga, och mig själv med tankar på vad han egentligen bör göra av sitt liv...

ska försöka beta av alla ämnena här under den närmaste tiden, så håll ut, det kommer mer från Hedos värld :)

Pyramidalt klumpigt!

Såg Stig Bergling dokumentären på sveriges television, som för övrigt var riktigt välproducerad och mycket underhållande. Kan varmt rekommendera den och den finns att se på Svt Play fram till den 1 augusti.

Det mest underhållande var ändå att Carl Bildt, den självgoda besservissern till mallgroda, lyckades med ett litet leende klämma ur sig angående hur Stig Bergling lyckades fly när han var på permision;

"Man får ju inte svära på teve, med det här är pyramidalt klumpigt, pyramidalt klumpigt!"

Pyramidalt som är synonym med "oerhört"eller "ofantligt" ter sig i sammanhanget "pyramidalt roligt" och kommer nu för ett tag bli mitt nya favorit uttryck.

Det är en kul kille den där bildt..

gladiator pjux

Tänkte att jag skulle bli lite som alla 13 åriga tjejer och börja modeblogga. Men jag tänker nog till en början bara uppehålla mig kring saker som stör mig.
Vet att det varit en ramskri i modevärlden kring att svennebananer klär sig i trekvartsbyxor och foppatofflor, visst är det fult, men alla modeskribenter glömmer alla såkallade modemedvetna som klär sig ibland vedervärdigt...

En stil som jag noterade för första gången förra sommaren som tydligen verkar vara lika populärt denna sommar är de gräsliga gladiatorsandalerna...
vad är det här för något? är de för alla tjejer som inte få nog av sina äckliga skinnstövlar under sommaren som då måste dra på sig ett par långa genomskinliga trådar på benen? är det string för fotfetechister? trasiga stövlar? är det sagan om ringen som har fått sin återkomst? gladiator sandaler... ni hör ju själva det är bissart..

"USA lovar bomba färre civila"

Rubriken ovan är en rubrik från Dagens Nyheter.

och vad man ska säga? visst är det skönt att höra? :)

http://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-lovar-bomba-farre-civila-1.895695

Blomstertid

Kan inte säga att jag någonsin verkligen har uppskattat Peter Magnussons humor...
lite för mycket buskis blir det med alla kungen imitationer och liknande. Men nu har dock slagit huvudet på spiken!

Blomstertid som tv4 visar just nu, där magnusson spelar 3 olika roller är på gränsen till genialt! samma sorts mörka humor som "fyra nyanser av brunt" och torsk på tallin levererar verkligen mangnusson en tv serie i fem delar som bara måstes ses.
Jag skrattar, jag lider, jag gråter nästan...de är så ruggigt bra.

Se alla delar hittills på tv4 play och lyssna gärna några gånger till på Tobias Fröbergs "gods highway" som är titelmusiken...

vackrare melodi än så här var det länge sen jag hörde. När det är riktigt bra så tåras mina ögon och det gör det när jag hör den här

en man med skägg filosoferar om hasch vore lagligt

måste slå ännu en slag för den skönt gubbiga kalle lind som gärna just skriver om gamla bortglömda gubbar.. i sitt senaste inlägg så drar han roliga tankar kring om jazztobaken hade slagit igenom och blivit lagligt... väl värt de få sekunderna det tar att ögna igenom det inlägget ( kolla till vänster så hittar ni länken där)

Gubbigheten och jakten på den där speciella

Det har väl i princip kommit smygande på mig, när det egentligen hände vet jag inte riktigt, men med åren så har jag blivit en riktig gubbe.
Att jag sysselsätter mig med gubbiga intressen så som att samla på whisky och röka cigarrer, ja det vet ni ju redan. Men det finns andra tecken också som kanske inte är uppenbara för en själv åtminstone. Till exempel, Jag har märkt att jag har blivit mer och mer känslig för höga ljud. På mitt arbete förekommer det en hel del ljud och buller, nej jag jobbar inte i den tunga industrin utan som ni vet på kontor. stör mig när kollegor tjattrar för högt i telefonen, radion är på för hög volym, spontana skrik, hurrarop, applåder och klockringningar...allt detta är en del av min vardag och irriterar, jag får som det heter, ont i öronen och det leder till spänningshuvudvärk. Så var det inte förr, men det är så nu.
Mina grannar behöver sällan vara oroliga över att jag ska störa dem hemifrån, jag håller mig till relativt låg volym både på stereo och tv. Konserter går jag sällan på numera ( för hög volym) och på klubbarna är det bara småungar (och för hög volym)

Särskilt på morgonen är jag speciellt känslig, för högt babblande, skrattande och tjattrande barn på tåg och bussar kan förstöra den arla morgonstund helt och hållet.

Allt som allt så uppskattar jag faktiskt numera hellre en soft kväll med goda vänner där man dricker vin med soft jazz lounge på stereon (på låg volym)där man snackar jobb och livet istället för att gå ut och klubba till 5 på morgonen, det orkar jag faktiskt inte längre heller. S
Det känns som att jag inte är långt ifrån att bli en sån där sur kontorsråtta som med bister min och mjäll på kavajslaget hyssjar åt barn eller kanske gör ett sånt där dämpningstecken som Ross gjorde i vänner....

För en tid sedan var jag åt middag för mig själv på Max, som den lilla gubbe jag är så uppskattar jag att man kan avnjuta en god burgare i lugn och ro, och att det är rent och fräscht. Att slippa pipande maskiner, utspilld läsk på golvet,och för det mesta även gapiga ungar som slåss om sina happy meal och kastar pommes på sina trötta white trash föräldrar betyder mycket, och att Max har den goda smaken att spela lågmält easy listening rock och bjussar på en dagstidning är en riktig bonus.

Så där sitter jag i godan ro och smaskar på min friscoburgare och läser sydsvenskan när jag plötsligt hör ett riktigt klassigt klingande och porlande barnskratt i still med det man hör på turistens klagan med cornelis wreeswijk.

Alla älskar ju den formen av barnskratt, det är härligt porlande och smittande. När man hör sånt så ska man ju ha hjärta av sten om man inte åtminstone drar lite på smilbanden.

Så också jag, jag blir lite glad inombords men återgår till tuggande och läsande. Då kommer det ett skratt till, och ett till, och ett till och ett till...med ungefär 15 sekunders mellanrum.. och så håller det på i ca 20 minuter.
Under den här stunden hinner mitt fånleende förändras till att stilla undra vad fasiken är det som är så roligt egentligen? till bli lite småirriterad för att det störde till önska att ungjävlarna skulle hålla käften någon gång. Jag gick faktiskt i väg för att faktiskt finna ut vad som var så roligt under förevändningen att hämta fler servetter och ser då 4 st fnittriga tioåriga tjejer som faktiskt sitter och kastar pommes på varandra och tillsynes utan någon anledning brister ut i de där skratten.

När jag går därifrån så går jag faktiskt med en sur min och bestämda steg och ifrågasätter varför ungdomen i dag inte har någon hyfs....

någonstans där inser jag vilken grinig gubbig jävel jag har blivit och skäms som en hund...

det har ju faktiskt gått till överdrift när man stör sig på barnskatt inser till och med jag, alla människor älskar ju sådana där skratt, och då måste jag ju göra det också eller hur? Det gör jag ju också intalar jag mig själv, samtidigt som jag tänker att det finns måtta med allting....

Hörde ni det där? måtta med allting?? finns det någon gubbigare kommentar än det?

Mycket av all den här gubbigheten har jag ju faktiskt på nåt sätt gillat och accepterat..ja, man kan säga att jag i stort har omfamnat gubben i mig och låtit honom hållas, men nu inser jag ju faktiskt att det hela har gått till överdrift och jag måste ta och skärpa mig..

Som en konsekvens av allt detta är jag rädd för att jag blivit rätt så tråkig som person också. Jag upplevde mig själv i alla fall som mer spännande för bara några år sen. jag brann för diskutera sociala orättvisor, var ute i världen som volontär, studerade och hade stenkoll på dåtidens populärkultur. Ja, det kanske inte låter så spännande när man skriver det så här, men det hände mer saker då och man gjorde mer spontana grejer, Numera är det ju väldigt lite av den varan. Jag har ju liksom inga hippa hobbys att snacka om, orkar inte riktigt bry mig lika mycket längre om vad som händer i världen och har absolut ingen koll på Robinsson deltagarna eller vilka som ligger etta på singellistan eller nåt sånt..

Får väl erkänna att det inte går så bra med damerna heller numera, jag brukar skylla det på att jag blivit lite småknubbig med åren, visserligen kan det ha något med saken att göra, men det kan också bero på att jag numera kanske har blivit rätt ointressant som person, det är ju inte så attraktivt med en person som gillar att äta chips framför tvn och sippa i sig exklusiv whisky och egentligen bara kan snacka om sitt jobb?

Dejtande en mycket vacker och intressant kvinna här under maj månad, hur jag lyckades få henne att gå ut med mig från början är ett mysterium i sig, men hon hade i alla fall de kvalitéer som jag söker. Söt, smart och spännande och med glimten i ögat och med en gnutta svärta. En sån som är tillräckligt komplicerad för att man inte ska veta rikigt vad man har henne, så att varje träff blir en liten utmaning och intressant. Kul tyckte jag, och eftersom jag själv kanske ha blivit tråkig så söker jag mig nog kanske lite omedvetet till sådana som inte är som jag och som kanske kan få bort mig från mig från det lite små beigea liv jag lever,

Men självfallet så lyckades jag inte hålla upp hennes intresse för mig, vilket kanske är ganska naturligt. Trist ändå, även om jag hade mina aningar om att det skulle gå så här så blev jag ändå ganska så besviken.

Så jag får försöka allt jag kan nu för att bryta den här negativa trenden och se till att komma ut på banan igen, lite mer spännande, lite mer mystisk kanske och defintivt med ett bättre självförtroende.

Vi får se hur det går, jag önskar mig själv lycka till!

folk de måste vara nåt fel på ( del 1)

Hojt igen

Jag tänkte att jag skulle lista personer som jag finner irriterande eller som det allmänt måst måste vara nåt fel på. Vi börjar med pressen och listar de första tre elaka trollen.




Peter Wolodarski, politisk ledarskribent på Dagens Nyheter. Har varit min antagonist redan sedan LUF tiden och så fort jag läser nåt han skriver så mår jag illa. Kaxig, snobbig, väldigt höger och sjukt irriterande. Dessutom stör det mig att han har lyckats göra sig en karriär på att vara just sådan.



Per T Olsson - Ledarskribent på Sydsvenska Dagbladet. Att läsa hans helt galna åsikter på morgonen kan förstöra en hel dag. Sydsvenskan är för övrigt är en helt ok lokaltidning ( även om jag hyser en viss aversion mot sådana) men Per T Olsson får mig att aldrig någonsin vilja understödja den tidningen genom att prenumerera.



Maria Abrahamsson - Ledarskribent- Svenska Dagbladet. En person jag blir mer rädd för egentligen. Den där frisyren lyser av iron lady. Med järnhård blick lägger hon ut texten i morgonsofforna, och den texten borde göra vem som helst som är det minsta mänsklig livrädd.

en av mina första skivor

Jag kan faktiskt inte komma ihåg min absolut första skiva som jag köpte själv, men jag kommer ihåg att jag gillade soundtrack skivor, jag hade miami vice, ghostbusters och några andra. Men jag minns faktiskt när jag köpte den här skivan, det var i en mindre skivbutik i stockholm och jag fick syn på det här omslaget och tyckte det var riktigt häftigt. Än till denna dag har jag faktiskt inte sett filmen men jag gissar på att det var en top gun kopia eller nåt sånt. Men jag får många minnen när jag hör den här låten :)

ännu äldre minnen

När jag ändå är inne på gamla minnen tänkte jag ta er tillbaka till min barndom. När jag var en sådär 7-8 år och började på allvar få upp ören för musik och inte bara barnsånger så bandade jag av den här låten av en kompis och det var absolut den bästa låt jag hade hört. Jag hade ingen egen bandspelare men kunde ligga på golvet framför mina föräldrars stereo och lyssna om och om på den här. Jag hade ingen aning om vem som var artisten eller vad fasiken han sjöng om, men refrängen var det coolaste!
erkänn att den fortfarande är bra? :)

minnen

Under slutet av högstadiet och början av gymnasiet så hade jag snöat in ganska rejält på soul och funk. Framförallt 60-70 tals funk och soul. Men helt plötsligt dök det upp en ny snubbe som spelade vad man kanske skulle kalla modern soul men med en skön bluesig känsla och den rätta stilen. och vilken röst! har alltid varit svag för falsetter och den här killen gör det bra.


http://www.youtube.com/watch?v=Iq_EfpGAH4o

partymusik!

Modeselektor har under många år varit mina electro favoriter och lyckas med konststycket att år efter år producera nästan bara bra partydängor. Den här är superfet och kom under 2008. pumpa upp volymen och så kan ni starta festen!

on the rail

påbörjade i morse min 11 timmars resa upp till östersund och är hyfsat sliten.
Som den tidsoptimist och dålig planerare var jag tvungen att stanna uppe och tjuvtvätta i natt, vilket gjorde att jag inte kom i säng förrän omkring tre i morse, tänkte att de spelar ju mindre roll då jag kan sova hur mycket som helst på tåget, allra helst med tanke på att jag naturligtvis åker första klass och då borde vara förskonad från skrikande barn, trängsel och hundar.
Tji fick jag när de i lund steppar på tre övermogna styrelse gubbar från nåt mindre viktigt skånskt företag ( skulle tippa på att de ligger i höör eller nåt) och jädrar i mig vad de tjattrar. De sitter här brevid mig och går på som värsta syjuntan, fattar inte att de pallar!
Har dragit på mig lurarna och försöker lyssna på musik, men deras grötiga brölande överröstar allt. En av herrarna har dagen till ära smällt på sig en gul flanell skjorta, svarta urtvättade jeans och som grädde på moset, en brun skinväst.
Borde det inte vara spöstraff på tjattrande i första klass? klart man kan få prata, men jag tycker nästan att man på första klass vis borde sköta sina dialoger diskret viskandes med huvuden tätt ihop. Men numera så är ju skillnaden mellan första och andra klass marginell. det rör sig oftast inte om mer än ett par hundralappar emellan, vilket helt klart är värt det om man ska åka långt. Men allvarligt, lite standardhyfs borde väl även den enklaste styrelsegubbe ha...även om man är från den skånska landsbygden..

jag vill sova nu!!

månadens whiskytips

Min whisky är inte från exakt samma tappning men jag har sedan en månad tillbaka en av de godaste whiskys jag någonsin smakat. Prislappen på ca 1000 kr ( beställning från tysklands färjan)
avskräcker, men är värt varenda krona.

Linkwood 23 årig. Litet destileri som precis som Port Ellen inte längre existerar. Så har du en slant över så kan jag väl rekommendera att du investerar i en sådan här goding.

Veckans Inköp

Blev så inspirerad efter några mycket trevliga cigarrer som jag fick i julklapp att jag tagit för vanan att då och då köpa några. Eftersom jag dock fått höra att cigarrer blir dåliga efter bara några veckor om de inte får ligga i en humidor så har jag väl lite stressrökt upp dem. Lite vansinnigt med tanke på att det är några billiga doningar direkt.

Kändes dock som att det var lite väl gubbigt att gå och köpa en Humidor. men nu har jag i alla fall gett efter för min impuls och gått och köpt mig en "Don Salvatore Humidor"( min ser ut som den på bilden fast blå) Jag måste erkänna att den gjorde mig glad, och det kan man ju ha sina funderingar kring. Jag har ännu inte fyllt 30 år, men intressemässigt så tycker jag om klassiska 50+ nöjen
Jag menar, jag samlar på whisky, äger en humidor ( med fina cigarrer i ) gillar god mat, och att titta på "på spåret"

fattas nu bara att jag börjar lira golf och skaffar mig en "herrbetjänt" och för er som inte vet vad en sån är, så kan jag tala om att det är en typ av hängare som man hänger sina byxor på för att inte förstöra pressvecken..

Tragiskt eller hur?

Veckans NoNO

Gör aldrig misstaget och gå på stand up club själv. Två av mina polare ställde in i sista minuten och jag fick för mig att jag ändå borde ha det roligt, Jag menar man garvar ju inte bara för att man har kompisar där, man kan väl garva åt själva skämten eller hur? ja..det förutsätter kanske att det ska vara roligt där i och för sig, och det var det inte alls.

Jag satt på min stol och stressdrack öl ur flaskan med syftet att om jag blev lite berusad så kanske jag skulle tycka det dummerjönsarna på scenen sa var roligt...effekten blev att jag blev trött istället.

Den enda som egentligen var lite rolig var min rekommenderade medbloggare "en man med ett skägg" alias Kalle Lindh. Att han ägnade ca 10 min åt göra en variant på Robert Gustavssons "nä jag är inte bitter" för att han inte vann det stora bloggpriset var dock riktigt tjatigt och urtråkigt. Han kom igång sen och ägnade resten av tiden åt en anekdot om Arne Weise som bitvis var rätt kul...men samma sak där, han drog ut på det för länge så att de blev tjatigt och man undrar om han antingen inte har material tillräckligt för att kunna skoja under 12-13 minuter eller om han bara inte har känsla för när man ska sluta och vad som är roligt eller inte.
Bra bloggar skriva han dock, så vill ni se honom i sitt rätta element läs den istället, som stå uppare finns det mycket i övrigt att önska

I Pausen söker jag febrilt efter något bekant ansikte som man kanske kunde snacka med, istället så känner jag mig som en flipperkula studsandes mellan folk som uppenbarligen tyckte att jag stod i vägen hela tiden...

Tillslut så får jag äta upp min önsking när dyker det upp ett halvbekant ansikte som visar sig efter presentation vara en tillfällig dambekant från i somras. Situationen blir nu riktigt krystad och när jag sen försöker fly och det visar sig att hennes plats är exakt framför mig och jag blir tvungen att igen utbyta en gäng till stela leenden och höjda ögonbryn så lovar mig att aldrig gå på stand up ( åtminstone inte själv och kanske på lite mer kvalitativ underhållning än "oslipat"

Månadens mest oroväckande

Det har varit val och krig i Israel under den senaste månaden, och det parti det gått riktigt bra för är högernationella Yisrael Beytenu. Toppledningen består av ryska immigrant judar och de har vunnit många röster på att vilja rensa ut alla som inte är judar från Israel, framförallt vill man kasta ut alla araber, och då inte bara från det som i dag kallas israel utan även från västbanken..

När deras ledare Avigdor Lieberman står och hetsar upp folkmassorna och i princip agiterar för ett "rent Israel" och "Judeland för Judarna" så finner jag det åtminstone mycket obehagligt...

Att jag dessutom har starka minnen från Västbanken där militärjeepar med Judestjärnan i största display och soldater med megafone skriker ut att det är utegångsförbud....bidrar till den mycket märkliga känslan...

Vad är det som händer??

månadens uppkomling

När man ändå snackar om Lindsay Vonn så kan det också vara värt att nämna den unga schweiziskan Lara Gut. Endast 17 så gör hon helt makalösa tider och håller till bland de 10 främsta i världen. Liten och späd så flyger hon i princip ner för backen. Jämför man klumpedunsen Anja med henne så ser man ganska tydligt att även om det sägs att Anja är i god form så är det här framtiden finns.

Go lara!

månadens coolaste tjej

Jag var kanske en av få som brydde mig om att kolla på alpina VM i Val D´Isere, och även om jag inte förväntade sig mycket av Anja Pärson så gjorde hon ändå mig grymt besviken.
Roligare var det att se Helylle amerianskan Linsey Vonn som har dominerat hela säsongen och spöade Anja rejält, och alla andra också.

I morse under en vanlig världscup åkning såg det dock ut som att anja skulle fixa när hon låg före med över en och halv sekund vid andra mellantiden, men precis som man kunde föreställa sig så åkte hon ur.

Istället spöade Lindsay alla istället, att hon ser riktigt bra ut gör ju inte det tråkigare att titta på..

Ny tid ny stil och en okrispig tillvaro

Nytt år och som brukligt sig bör så gäller det att lägga till sig med ny stil och nya vanor. För min del så lovar jag härmed högtidligt att 2009 ska bli mitt år! Jag har som jäsig it-snubbe under 2008 lagt på mig för tok många kilon och eftersom jag fyller 30 detta år så har jag lovat mig själv att jag definitivt inte ska se ut som en degbulle den dag i oktober jag ståtar med att ha ungefär halvvägs kvar till pensionen. Man blir ju äldre och när min käre mor var här under julledigheten så var hon inte sen att påpeka att sådana gubbiga saker som kolestrol och blodvärden och allt sånt bör man tänka på i större utsträckning än tidigare. Jag sticker inte under stol att min livsstil under de senaste åren har varit ganska långt ifrån hälsosam. På tok för lite träning, en hel del alkohol och halvtaskiga matvanor. Jag är ju i grund och botten en riktigt lat jävel som gillar att njuta av livets goda, och med det menar jag framförallt just mat och dryck. Men de måste bli ändring på det, har nog tagit ut svängarna där lite för mycket. Så från 1 Januari så har jag dragit ner ordentligt på alkoholhaltiga drycker ( under januari ska jag försöka mitt bästa från att hålla mig i från den alltid så uppskattade after work ölen), jag äter nyttigt och gör mitt bästa för att få lite vardagsmotion.

Det tråkiga i det hela är ju okrispigheten. Finns nästan ingenting som är krispigt med att leva nyttigt. jag försökte för ett par år sen lansera ordet "krispigt" som något odelat positivt, ett uttryck som ska vara synonymt mes bra, fantastiskt, coolt, häftigt, ballt och roligt.
Det gick inget vidare och jag var väl själv inte tyvärr tillräckligt trogen min egen lära heller. Men tänk på saken, devisen "alla goda ting är krispiga" är definitivt en sanning.
Chips, krispiga strips ( i skåne envisas de med att kalla det pommes) och snacks i övrigt är ju himmelriket definierat. Och tänk på alla tråkiga ätbara ting som blir så mycket bättre om man adderar lite krispighet. En torrt bröd blir snabbt en njutning om man bara rostar det. Grönsaker som rotsaker, allt blir godare om du slänger i dem i ugnen och krispar upp dem lite. Jag skulle säga att själva essensen för det goda är krispigheten.

Jag menar om du beställer in en creme brulé på krogen så är det ju faktiskt krispigheten man är ute efter, utan den där krispiga ytan så är ju anrättningen inte egentligen mer än ägg och grädde, men släng på en krispig sockeryta och helt plötsligt sitter du där men en smarrighet som kan få det att vattnas i munnen på vem som helst.

fler exempel, En frukostflinga uppblött i mjölk är ju kanske bland det äckligaste som finns, men så länge dina corn flakes håller sig krispiga så är det ju en sensation för smaksinnet.

Det finns en smakmässig anledning varför man i vissa anglosaxiska länder har en tradition av att djupfritera allt möjligt från snickers och mars till pizza och kyckling och skor. Det blir krispigt!
och det blir antagligen gott, har aldrig prövat en friterad snickers, så jag kan bara gissa.

Men huvudpoängen att krispigt är också synonymt med onyttigt och kan i mars varianten direkt kan leda till hjärtstillestånd. Så 2009 kommer för min del alltså vara okrispig och det är nog det jag lider mest av, men om någon av er kan komma på nåt nyttigt som också krispigt så låt mig för all del veta, men sig inte en rå morot! det kanske kan upplevas som krispigt, men det är det inte per definition, det är bara hårt och väldigt väldigt äckligt...